Att ha 5 års ålderskillnad mellan barnen
Jag får ofta (läs flera gånger i veckan) frågor om hur det är att ha stor åldersskillnad mellan barnen (5 år), hur Aramis reagerat och om det var planerat. Och ja det var planerat att inte ha barn tätt. Jag hade nämligen inte klarat det. Jag har för låg stresströskel, jag behövde sova ikapp, få tid för mig själv och jobb samt njuta av ensamtid med Aramis. Jag kan få panik bara att tänka på två blöjbarn, syskonvagn, sömnlösa nätter i minst tre år och jaga, jaga, jaga. Självklart kan jag se fördelarna som kommer senare - leka tillsammans, gilla samma aktiviteter och om man tycker det är positivt - flytta hemifrån samtidigt. Men att vänta var rätt beslut för oss.
Det var inte självklart för mig att Aramis skulle få syskon alls, jag var väldigt nöjd med ett barn. Och nu är jag så glad att vi skaffade ett barn till. Aramis var inte överväldigad när vi berättade att han skulle få ett syskon och att det blev en syster och inte en bror rev inte heller ned applåder. Han rusade inte in på BB för att tindra mot sin lillasyster och visa sin överväldiga kärlek (som tydligen de flesta tvååringar gör i bloggvärlden). Han kom mest för att träffa sin mamma som han inte sett på två dagar, som låg på sjukhus och som han säkerligen både saknat och var lite orolig för. Och för att titta lite på den skrynkliga lilla bebisen som kallades hans syster.
Men från den dagen hon kom har han aldrig sagt ett ont ord om henne, han tar henne alltid i försvar, hon är den första han frågar efter när han kommer hem och han skulle gärna gosa med henne dagen lång om hon tillät. Han kallar henne lilla gumman, berömmer henne med duktig tjej och berättar för henne att han älskar henne. Han låter henne dra i hans hår, dregla på honom och han överöser henne med pussar. Är han arg på något eller storgråter kan man alltid sätta Älva nära och han blir genast på bättre humör. Han blir svartsjuk om hans kompisar vill gulla med henne och släpper inte gärna taget om henne när andra är i närheten. Han längtar tills hon blir stor nog att sova i våningssäng med honom och tills hon börjar prata.Och han är lika upphetsad som jag över hennes första tand och när hon ställde sig upp för första gången.
Och Älva hon älskar Aramis. Allt han gör är roligt och hon kan sitta på golvet och bara titta när han leker, dansar eller sjunger. Det bästa som finns enligt Älva är att bli nedbäddad i Aramis säng tillsammans med honom på kvällen. Och nu när vi är ute och reser och hon får somna och vakna varje morgon bredvid honom är lyckan total.
Jag är så väldigt nöjd att Aramis fick ett syskon och att vi väntade tills han var 5. Det passade oss väldigt bra, vi fick landa som familj och hann andas innan vi började om igen. Aramis är stor nog att förstå att han ibland måste vänta, han leker, pysslar och klarar sig mycket mer på egen hand, han hjälper till med Älva på ett fantastisk sätt, hon har fått honom att växa och att se dom här två skratta och gosa tillsammans gör mig varm rakt igenom.
Man behöver inte ha 2-3 år mellan syskon bara för att de flesta har det utan man får känna efter vad man mäktar med och såklart vad som är fysiskt möjligt. Att barn som är jämnare i ålder får bättre samhörighet har jag svårt att köpa (snarare mer bråk om samma saker skulle jag tro) men framförallt tror jag syskon är bra att få i alla åldrar. För visst kan det vara jobbigt och nej barn två är inte alltid lättare och hänger inte bara på men oj vad mycket man får tillbaka. Visst har jag dåligt samvete över att jag inte har lika mycket tid med Aramis längre men jag tror inte alls han uppfattar det så då han ogärna åker iväg med mig eller Micke själv utan vill att Älva ska vara med. Och den första tiden är ju extrem just med amning, sömn och mammaberoendet, jag inbillar mig att jag får mer tid med Aramis igen ju äldre Älva blir.
Så med detta vill jag ha sagt var inte rädd för att vänta med syskon, 5 år går alldeles utmärkt med det, syskonkärleken är lika stark ändå. Och nu kan vi inte tänka oss en dag utan vår lilla Älva.