Skatt på innergården

/
Härlig upptäckt på innergården idag; smultron.

Och den här dagen försvann också i ett nafs. Anna var här och fikade, Aramis och Micke har hängt på museum, jag gjorde barnvagnspremiär och på kvällen tog jag med Aramis till lekparken; det blev nämligen sol! Bebisen har haft rikligt med vakentid jämfört med igår och även om varje natt ger mig ångest med uppvak och amning går det just nu över förväntan.

Vi var på återbesök på BB för någon dag sedan och fick klartecken att hon går upp i vikt igen och allt ser bra ut. Imorgon kommer BVC på hembesök och sedan har vi nog fått godkänt av alla. Än så länge flyter det på bra och ingen chock över två barn; det jobbigaste är detta med att amma varannan timme tycker jag men det brukar ju fasa ut efter ett tag. Snart hoppas jag.

Som ni hör är det mycket fokus på bebislivet nu men snart kommer både reseinlägg, tips och annat kul - håll ut!

En sover och en cyklar

/
Ord en aldrig trodde en skulle googla "kan nyfödda sova för mycket?" Just så är det nämligen här, att sova 23 av dygnets 24 timmar så jobbar vi just nu. Men ja tydligen ingen fara så länge de också ammar, kissar och bajsar. Check på det och Älvan för fortsätta sova, och amma var annan, var tredje timme.

Så här sovs det mest; ihopkurad till en boll på bröstet, gissar att detta var hur hon låg i magen.

Men allt går bra; buren, hängandes å en axel, i säng, i babynest, i soffa eller i vagn. Det är jobbigt att komma ut i stora vida världen och egentligen skulle hon ju komma först om ett par dagar så hon kanske samlar kraft inför vad som komma skall. Gosigare bebis får man leta efter.

Och vad har vi annars gjort idag då? Jag har haft en fin vän på besök, Aramis har lärt sig cykla och blev överlycklig, vi har ätit pasta både till lunch och middag och ja ett lätt regn föll över Stockholm men imorgon hoppas vi på uppehåll och promenad, glass och en släng av sommar.

Tankar från en med nyfödd bebis

/
Skiathos.

Godmorgon. Helt plötsligt blev jag och Älva ensamma hela förmiddagen så jag tänkte kasta upp ett snabbt inlägg. Egentligen är det så tröttsamt att prata sömn men inatt fick jag äntligen sova. Sedan i onsdags har jag snittat på 3-4 timmars sömn men så imorse vaknade jag och kände mig utsövd. Jag skrapade ihop 7 timmar och det blev bara två amningsuppvak - underbart. Men det är något med amning alltså för man blir inte lika trött. Hade jag snittat på 3-4 timmar fem nätter i sträck en vanlig vecka hade jag varit halvt död men nu, gissar tack vare hormonet oxytocin, klarar detta mycket bättre. Amning är ju sånt där som man bara vill ska fungera; det är liksom guld värt på natten, när du reser med en bebis eller är ute och bebis blir panikhungrig. Just nu gör det bara himla, himla ont men jag härdar ut, tar hjälp och denna gången ska det fungera har jag bestämt mig för. Med Aramis gav jag upp efter 3-4 månader men det är ju så jobbigt med pulver, varmt vatten, magont och allt som kom på köpet när man lägger av. Och vi ska ju resa bort i slutet av september och då vill jag kunna amma på planet.

Idag har vi inte så många planer mer än fikabesök på eftermiddagen. Vädret är uselt men det bekommer mig inte så mycket, vi har ingen brådska till landet för vädret är lika illa där och jag hänger ändå mest i soffan med ammande bebis och en bok. Ja som ni hör är 2015 en väldigt stillsam sommar men så värt det med vår nya lilla familjemedlem och för mig passar duggregn bra. En nyförlöst kvinna som ammar dygnet runt, har ont i snittet och inte får bada hade inte klappat händerna i förtjusning över 30 graders värmebölja. Men den får gärna komma 2016!

I den berömda bebisbubblan

/
Jag lever. Men jag har inte öppnat datorn sedan onsdags och har liksom haft fullt upp. Att få planerat snitt jämfört med akut är som natt och dag - men självklart ska ni få veta mer om förlossning i ett längre inlägg senare.

Den 15 juli klockan 09.59 kom hon iallafall till världen, vår lilla Älva. Två nätter stannade jag på BB och just nu går dagarna åt till att amma, hon sover väldigt mycket dagtid och kanske något mindre nattetid, Aramis är fin med sin lillasyster, vi får fina besök och försöker landa här hemma.

Idag var vi på återbesök till SÖS där både Älva och jag fick godkänt på allt och ja, här ser ni några bilder från de senaste dagarna. Hon väger nu 2600g och drunknar nästan i de minsta kläder vi har så imorgon får jag nog köpa några plagg i strl 44.

Ja, jag ska försöka komma in i bloggvärlden igen när jag kommit ur bubblan, när smärtan i snitt och amning lagt sig och när rutinerna med en bebis sitter igen. Jag är lite ringrostig men väldigt mycket mer avslappnad än med Aramis.





Vi är hemma

/
Idag kom vi hem. Vi lämnade BB vid lunch och hemma väntade en väldigt upphetsad storebror samt mina föräldrar. Och det här med att vara hemma är underbart. Egen säng, min mat, mina tider och mina saker. SÖS är fantastiskt att föda barn på men hemma är hemma och nu är vi där med vår älskade lillasyster på 2600g. Vår Älva.

en tisdag i juli

/
Idag dricker jag och äppel- och ingefärsjuice, packar det sista i BB-väskan och njuter av det sista dygnet med stor mage.

Aramis är på fotbollsträning, mina föräldrar är här för att ta hand om honom när vi är på BB, vi ska snart till SÖS och skriva in oss och det är ljuvligt sommarväder i Stockholm. Lite så ser min tisdag ut och man märker verkligen att det är sommar i stan; gator är öde, det finns hur mycket sittplatser som helst på uteserveringarna, det är stilla och det är en ganska så härligt känsla.

Om att få syskon när man är 5 år

/
Jag får väldigt ofta frågan vad Aramis säger om syskon, hur tar han det, vilken omställningen det kommer blir för honom etc. Som om vi är de enda i världen som valt att vänta lite längre med syskon är de obligatoriska 2-3 åren.

Ja så vad säger han? Jag tror han har svårt att ta in vad det betyder att det ska flytta in en bebis hit för vi umgås inte med så många som har just bebisar. Det viktigaste är väl att han fortfarande får vara viktigast när bebisen just kommit. Jag tror kanske att han kommer behöva mer uppmärksamhet än bebisen den första tiden och det ska vi verkligen jobba på att han får. Att folk fortfarande hälsar på honom, att han får visa sitt syskon, att vi inte bara fokuserar på den nya familjemedlemmen och så vidare. Jag har inte gjort detta förr så jag vet inte men försöker använda sunt förnuft.

Han ser fram emot att hjälpa till att stoppa i nappen, vara ledig på fredagar och visa sin lillebror (ja han är helt inställd på att det blir en kille) hur man bygger lego men det är liksom där referensramen ligger. Och det som tröttar ut mig mest? Andra som försöker skrämma upp honom och frågar hur det ska bli när det kommer en skrikig bebis, att nu får han inte ha sitt rum och leksaker ifred eller nu får mamma och pappa mindre tid. Det gör mig upprörd på riktigt. Så väldigt onödiga kommentarer till ett barn som precis fyllt 5 år.

Vi har valt att inte tjata om vad som komma skall för små barn har inte samma  planeringstänk som vi utan Aramis får istället fråga och då berättar vi. Han tycker det är mysigt att känna på magen när det sparkar men är ganska trött på att jag inte kan cykla eller spendera en hel dag på Gröna Lund längre.
Vill han vara med och välja bebiskläder får han gärna det men leker han hellre med lego så är det också helt ok. Vi har pratat om andra barn som har syskon på förskolan men vi har inte försökt lägga på honom en massa känslor om att bli storebror som han kanske faktiskt inte känner. Det får komma naturligt istället.

Vissa dagar kan jag få ångest för att vi kommer få mindre ensamtid med honom men då brukar jag fokusera på klyschan att det finaste man kan ge sitt barn är syskon. Det är omöjligt att veta hur det kommer att förändras här hemma men att vänta med syskon var ett medvetet val och jag ville verkligen ta vara på tiden med bara ett barn och det har vi gjort. Det är väl inget barn som hoppar upp och ned av förtjusning när ett syskon flyttar in och man faktiskt förstår vad det innebär (nej det är ingen docka, ingen lekkamrat från dag ett och kan båda låta illa och störa) men vi ska göra allt för att det ska gå så smidigt som möjligt och att han ska känna kärlek från första stund.

Och tips tas tacksamt emot, jag har hört om den här tvåbarnschocken som kommer att infinna sig!

Det närmar sig

/
Godmorgon! Stockholm bjuder på sol och idag kör jag och A den sista lediga dagen själva innan Micke tar lite semester/föräldraledighet. Det är en märklig känsla detta med planerat snitt, att veta att på onsdag då ska det födas barn minsann. Och att helt utan förberedelse för den lilla bebisen snitta upp magen där den ligger och har det varmt och gosigt och dra ut den i dagsljuset. Men också bra känsla att veta, kunna planera med barnvakt och förbereda sig mentalt. Och nej vi har inte kollat kön. Mest för att det inte spelar mig någon roll, alls. Och jag behöver inte veta kön för att köpa kläder eller bädda spjälsängen. Och jag känner inte att jag går miste om något för att jag inte vet. Jag har förstått att det hör till ovanligheterna att inte ta reda på kön men jag har inte känt behovet; inte för att jag behöver en överraskning utan mer för att ja jag gissar att jag inte behöver ett kön för att knyta an kanske och jag vill mest ha en frisk bebis allt annat är sekundärt?! Men alla resonerar olika och jag har full förståelse om man kollar upp innan också.

Och om jag är nervös? Det kan du lita på; tänker på om jag ska förlora massor av blod (som förra gången), tänk om något går fel, tänk om barnet inte mår bra, kommer amning att fungera - ja massor av tankar som säkerligen är naturliga när  det är så nära inpå. Imorgon ska vi träffa läkare, barnmorska och resten av underbara personer på sjukhuset som ska ta hand om oss på onsdag och få veta mer i detalj hur det går till.

Men idag då hänger vi här jag och A, besök på biblioteket, glass i solen och lek med nya legot står på schemat. Och ikväll kompismiddag och semesterplanering!